desolace

det va ett tag sen va?

ja, jag är ju inte död. men på samma gång inte långt ifrån. lunginflamation är min gissning, men vet ju inget förrän imorgon då jag ska till sjukhuset... vill mest ligga i sängen hela dagen. och det har jag väl typ gjort också, men måste börja packa. skjuter mig hellre i huvudet. och jag har gett upp det här med stor bokstav och dylikt, det är för krävande och jag tror alla fattar ändå. jag längtar till julle fulle fixar ny design till min fabulous blogg så kanske jag får lite lust att skriva. egentligen har jag ingen lust alls. med något. om jag ska vara ärlig så är det enda jag vill ha är min vän tillbaka. för många dagar har gått, och jag är rädd. sjukt rädd är jag, men är för stolt eller för feg eller något liknande för att plocka upp telefonen och ringa. känns som att väggarna rör sig närmare, känns som att tiden rinner ut. jag vill ha min vän!!

jag skulle också vilja lägga in någon bild eller så, för det blir så mycket trevligare då, men hittar ingen som passar mitt nuvarande humör, skjut mig i huvudet (finns ingen sådan bild). har tittat på bildspelet som jag fick av mina flickor när jag flyttade ett antal gånger idag, och det gör ont. den rädslan gör sig påmind igen. men allt känns ändå som en lögn. allt är en lögn. jag är en lögn.

på torsdag är det valborg, och jag har inte ens någon lust att supa skallen av mig. sist jag gjorde det gick det ju så bra menar jag. näe, jag skippar det. för jag saknar er, och inget är detsamma här helt ensam ändå, så vad finns det för mening med något? och ni vet, och jag vet, att östersund alltid är hemma. NI är alltid hemma för mig. så glöm mig inte. sluta inte älska mig (även om jag kanske inte förtjänar er). för jag behöver er. och ni är, utan tvekan, de mest osjälviska människor jag träffat, och därför vet jag att ni finns här för mig (eller?). och även om det just nu verkar rätt tveksamt så älskar jag DIG linnea. för alltid och evigt och tills mitt hjärta slutar slå och tills det inte finns något kvar i mig, och till alla tårar slutat runnit. jag vill ha dig igen, min vän. jag vill inte att minnena ska vara smärtsamma. jag vill att du ska vara min igen! det är mycket jag gjort i mitt liv som jag kanske inte är direkt stolt över, men att mista dig (är du borta?) är by far det värsta jag vart med om. så, jag vet att det här är en dum blogg och inte betyder något alls. men jag vet inte vad jag kan göra, för jag är stolt och jag är feg. och du fyller snart år och jag vill kunna ge dig din present utan att du ska hata mig. och oftast så bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig, men du är inte folk. du är du, och allt du tycker spelar roll. 

poured my heart out. om någon tar illa upp eller blir upprörd skyller jag helt och hållet på överdos av hostmedicin. 

xoxo   

REMEMBER

i will still be here

as long as you hold me

in your memory

REMEMBER

i'll never leave you

if you will only

remember me